Tröttmössa..
Jag är helt klart ingen måndagsmänniska, hela min gymnasieperiod led jag av den allvarligare graden av måndagssjukan. Idag har jag för mycket stolthet för att utnyttja den diagnosen. Men ändå är jag alltid lite lite tröttare på måndagar än nån annan dag i veckan.
Gosungen ligger sen en stund tillbaka och dunar i sin säng. Riktigt oskön idag var hon när jag hämtade henne på dagis. Hon skulle nämligen ner på stan och köpa rosa skor. Vi var på stan i fredags för att leta nya skor eftersom min 4-åriga prinsessa har fotsvett bortom denna värld. Vi var förbi Intersport där hon blev hopplöst förälskad i ett par rosa Converse. Inget konstigt med det och vi provade och provade, och den enda storleken dom inte hade var den vi behövde. Vid det laget hade eftermiddag blivit kväll och vi var tvugna att bege oss hemåt. Vilket resulterade i att hon skulle tillbaka idag. Och idag var jag som sagt extra trött. Ibland räcker man liksom inte hela vägen, och eftersom det bara är hon och jag blir det ibland inte precis som hon vill. Fast jag skulle vilja ge henne det. Jag vill ju egentligen ge henne ALLT. Men det känns jävligt orealistiskt.
Dagens miffo-pris går idag till Anna Odell. "Jo men i och med den här domen utvecklas ju mitt konstverk"... ok..
Ulrika Starhe skrev följande om domen:
Att hon alls blev dömd innebär att det finns en risk för både konstnärer och journalister att hindras i sin yrkesutövning om de vill wallraffa eller på andra okonventionella sätt undersöka oegentligheter i slutna strukturer.
Nej, stämmer inte alls. Det finns väl för fan gränser för konstnärer och journalister också, och inte ens Konstfack ställer sig bakom Anna.
Följande skriver hon:
Konstfack har deklarerat att man inte betalar några böter, oklart på vilka grunder.
Läs hela artikeln av Ulrika:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article5720037.ab
Jag blir lite smått kräksugen när jag läser om det. Nästan så att jag saknar Fuglesang. Hon skämde ut sig och nu kan hon inte ge med sig att det var fel. Jag har en sån tjej på mitt jobb, vi kan kalla henne Ann, för hon heter så. Ibland tänker jag lite så här: Ann-syndromet är när allt man gör är jävligt bra även om det brister i kvalitet. Och anledningen till att det är dåligt, det är alltid nån annans fel, för Ann, hon har nämligen ALDRIG fel. Och det måste ju vara enormt stressigt att konstant hitta anledningar till felen man gör. Lite paniskt leta upp närmaste medarbetare och skrika spottandes i ansikte: Det var DU!!! Och sen pekar hon med sitt krokiga finger på den stackare som råkade just då stå närmast. (Det sista med spottet och fingret var min fantasi som skenade lite men det är ungefär den bilden jag vill att ni ska ha av henne)
Näh, nog om surigheter för idag. Lite http://mogis.se/category/videobloggar/ och ett glas rödvin så är humörer på topp igen.
Over and
